Några namn och tendenser.
 

Ovanstående är också ett förstapriscitat. Det är av Catharina Gripenberg och ingår i dikten "Nuts Nuts" som var en av dem som gav henne första pris i den årliga Arvid Mörne-tävlingen för unga skribenter. Schildts förlag kom på den geniala idén att publicera pristagarna och några till s a s till påseende; det är en upplivande bekantskap.

Det är de ungas uppgift att ta vatten över huvudet för att se efter hur mycket syre de poetiska lungorna förmår härbärgera, och om det dynamiska är både motiv och estetik hos de yngre, har vi i årets poesiskörd också alster av den finlandssvenska diktens långdistanslöpare: Thomas Warburton , som kommit tillbaka som poet efter en lång tid som översättare, Peter Sandelin och Gösta Ågren. Att placera dem i samma lopp är att bevittna tre olika löpstilar, en genomtänkt ekonomiserande, det är Warburton, en annan, Sandelin, nästan immateriellt lätt, den tredje, Ågren, med full kraft från start till mållinjen. Men den kanske en läsare inte riktigt blir varse, upploppet döljs i den disighet Sandelin gärna skriver om.

För tillfället skrivs anmärkningsvärt mycket lyrik på svenska i Finland, senaste års bokkatalog innehöll ett trettiotal titlar. Kanske handlar det om en kombination av södergran- och islandseffekten. I en miljö där andra språk tränger sig på blir behovet att skriva så mycket större.  Hos en liten språkgrupp som emellanåt upplever sig som isolerad är skrivandet smittsamt - eller ett sätt att sätta sig i dialog med ett konstruerat du i stället för det alltför bekanta, som redan länge gått en på nerverna.

Lyriken har också setts som den finlandssvenska litteraturens paradgren, och nästan ända till Nuts Nuts har den krävt ganska mycket vördnad. Det har skrivits uppseendeväckande lite om mobiltelefoner  och e-post, landskapen har varit litet arkaiskt mytiska - kanske kan man där läsa in en parallell till språkförhållandena.

"Varför skriver hon om vadmal, varför skriver hon inte om frotté?" utbrast Henrika Ringbom om sin - uppskattade - kollega Eva-Stina Byggmästar, då denna konkluderat sin poesitrilogi "Till glädjen" med samlingen Bo under ko förra hösten.

Att kränga sig ur ordens förstening. En trio för Dansande björnen.

Valet av tre finlandssvenska finalister avspeglar i någon mån just detta förhållningssätt till poesistoff och språktradition, men de tre som utkristalliserat sig, Agneta Enckell, Peter Sandelin och Mårten Westö, har var och en hittat en egen poetisk aktionsradie.

Agneta Enckell utvecklar i  sitt ansiktes  avtryck, eller stenens begär sitt poetiska projekt, som är ett djupt motiverat och inte avslutat sökande. I hennes nya bok mer än i de tidigare består sidorna av rikligt med utrymme för ganska få ord. Luftigheten, öppenheten, är också att betrakta som dikt; de poetiska utsagorna känns ofta som om de kom från ett undermedvetet. Läsningen är, som man kan gissa, krävande, men inte nödvändigtvis svår. Tar man tid på sig kan man efter många omläsningar känna hur man nuddar vid en rörelse, kanske en pånyttfödelse.

Enckells bildspråk, som i den närmast föregående samlingen åter, kändes njuggt intill abstraktion, har vidgat sig och fått ett nytt liv. Så är inte heller titelbilden, stenen, något som står för förstening och död, den har tvärtom en stor potential i dikten som ibland förefaller försöka kränga sig ur ordens förstening.

Peter Sandelin, äldst i trion, räknar i Tystnader, ljud in sin tjugoandra bok. Han kan stoltsera med två urvalsvolymer, och denna samling är hans kanske mest poetiska. I alla fall om ordet "luft" är poetiskt. Det är det kanske mest frekventa i dessa sparsmakade dikter. Läser man Sandelin och Enckell noga finner man kanske att de skriver från platser som inte verkar långt ifrån varann. Men medan Enckell söker en väg, en skönjbar stig,  låter Sandelin sträckan gå i upplösning. Han skriver om dis, om dålig sikt, om disintegration. Det är en överskridande upplevelse, ett absolut "vägen upphör, men jag fortsätter" som var den kongeniala titeln på en av Sandelins tidigare samlingar.

Mårten Westö, vars vinnande samling presenterades först, har mer gemensamt med Peter Sandelin än med Agneta Enckell. Han är mer omedelbart tillgänglig än de andra två, som inte i sin dikt strävar efter en ordinär, vardaglig kommunikation. Men Mårten Westös  Nio dagar utan namn är den samling från lyriksäsongen 98-99 (om man inte räknar Nuts Nuts, där man hittar allt) där man finner vår tids emblem för kontinuerlig kontakt: mobiltelefonen.

De unga kvinnorna i bortre kurvan, kristen dikt, romantiska och anti-romantiska män och Thomas Warburton

Innan Floradagen har den poetiskt handlingskraftiga Catharina Gripenberg redan hunnit debutera med egen samling. Sanna Tahvanainen som också medverkade i antologin Nuts Nuts  kom också ut med en egen höstsamling, blunda! blunda! Den är en ovanligt berättad kärlekshistoria. En kvinna älskar en man som drar sig undan - miljön är en lantlig, ibland naiv pastoral. Där kan kärleken också framstå som en ganska brutal initiationsrit.

Tända och tända av Merja-Riitta Stenroos är en återkomst, den unga intensiva poeten från 80-talet använder även nu ofta ett kraftfullt bildspråk, men pulsen är jämnare, språket böjligare.

Gurli Lindén har grundmurat Författarnas Andelslags utgivning av kvinnodikt - under säsongen har den vuxit med ett par titlar - själv har hon flyttat till Sverige och ger ut på ett eget förlag där. Ett annat, ännu mindre, österbottniskt förlag "som vill sprida litteratur utanför de etablerade kretsloppen" har med Carita Nyström som redaktör givit ut ett postumt urval av Gun Nygrens  dikt, Ord är regn, som aktualiserar diktens dubbla roll som trotsigt vapen mot världen eller som sköld mot den.

På samma sätt kunde den kristet färgade lyrik som sedan länge funnit fotfäste i finlandssvensk dikt fungera, men dess upphovspersoner är i regel mer alerta än så. Catharina Östmans Ekorren och Döden har en medvetet sträv ansats, medan Kaj Hedmans Lycklig din hand har en ljusare ton. Den har accepterat det utsatta; har den en sköld mot världen består den av en programmatiskt obeväpnad hand.

Ett mer romantiskt stråk kan skönjas i den manliga lyriken. Thomas Brunells tredje samling Renässans, nära stålklockans skugga är ett svep över hela Europa, ett nagelfarande av våra historiska värderingar, som blir mer kavalkad än hans tidigare mer begränsat språkligt distinkta volymer.

Ralf Nordgren och Curt West representerar två generationers förälskade män: den äldre med En rörelse i landskapet, är lyckligare och lättad över att känslan kan komma åter som en sorts vila, den yngre är krassare medveten om avgrunderna, om dödens permanenta närvaro, som han gestaltat i en samling med den anspråksfulla titeln Jord, hon och fädren i våra hav.

Det är en storvulen titel som kunde föra tankarna till Gösta Ågren, men hans senaste samling heter lakoniskt Dranga , efter den isländska jökeln. Lika lite som de gamla islänningarna är Ågren någon romantiker, däri kan också ligga roten till att han är så uppskattad på det andra inhemska. Ågren är en av ytterst få poeter i Finland som utkommer samtidigt på två språk.

Den lite mer sällsynta genren episk dikt representerar Bror Rönnholm, kritiker och poet, i samlingen Falla samman , som inleds i en bedrägligt idyllisk sommarstugemiljö och konkluderas med en klaustrofobisk sekvens där diktjaget instängt i en hiss får tid att grunna över sin belägenhet - och drabbas av panik.

Där finns knappast plats för den kultiverade förfining som karaktäriserar svenskfinlands främste översättares, Thomas Warburtons, poesi. Besökare heter hans nyaste bok och inleds med en rundtur i "Galleriet" där läsaren får tillfälle att betrakta ett antal "tavlor" ur vår tid. Här skymtar ironikern Warburton, men samlingen avslutas med ömsintare tongångar, som i en dikt till en under en lång tid älskad livskamrat, där perspektivet, liksom ur ögonvrån, understryks i inledningsraden av det betydelsedigert anspråkslösa "Jag sysslar med någonting".

Ann-Christine Snickars
medlem i prisnämnden