Det gångna årets finlandssvenska poesiutgivning är ganska överraskningsfri. Flera från tidigare erkända författare har gett ut goda böcker som snarare fördjupar och bekräftar än förändrar bilden av dem, däremot saknas nya namn eller betydande böcker av unga författare helt.

Som årets genombrott måste Peter Mickwitz' Detta sjunkande (Söderströms) betecknas. I sina tre tidigare diktsamlingar har Mickwitz utvecklat en asketisk stil som monomant, genom ideliga upprepningar undviker det sista, definitiva ordet. I Detta sjunkande har hans språk fått en ny musikalitet och öppenhet, samtidigt som det bibehåller det suggestivt mässande drag som alltid varit typiskt för Mickwitz. Bokens övergripande tema är kärlek: I vid mening kan man tala om kärleksdikter, eller dikter om kärlekens omöjlighet. Men temat utvidgas så att det omfattar frågan om hur vi kan
förhålla oss till andra människor överhuvudtaget, hur tilltala och benämna dem utan att deras individualitet utplånas? Till slut får dikternas du mytiska dimensioner och växer mot något på en gång abstrakt och gudomligt omslutande – kanske språket självt?

Bortom Nostradamus är Gösta Ågrens (Söderströms) starkaste diktsamling på länge. Ågren är tankediktare och den svårighet han ständigt närmar sig och beudransvärt ofta bemästrar är att ge begreppen och abstraktionerna poetiskt liv. Den nya boken är skriven som en serie av monologer där olika typgestalter kommenterar utsnitt av Nostradamus profetior. Ensamheten och tvånget är de stjärnor som lyser över människans liv, men mot dem står minnet av barndomens och lekens sensuella och direkta förhållande till omvärlden. Som alltid hos Ågren kan man på var och varannan sida i boken hitta aforistiska formuleringar som i maximal koncentration ger livets villkor: "när de förlorat allt,/ som hänt, när de stora/ äventyren arbete och kärlek/ blivit en rutin, som kedjar/ den ena dagen till den andra,/ skall de återvända, sent,/ en kväll, till minnet av lekens/ makt".

Peter Sandelin och Tomas Mikael Bäck är bägge iakttagare av det vardagliga livet med en stark lyrisk och något absurdistisk diktarhållning. Den nedskrivning av världen som pågått länge i Sandelins författarskap markeras väl av den nya bokens titel I skuggan av ingenting (Schildts). Sandelin intresserar sig för det lågt belägna, för det nästan utsuddade och osynliga, för de omärkliga rörelserna. Hans fragmentariska poetiska språk med mycket vitt mellan raderna blir ett med den värld han ser omkring sig, och tvingar läsaren att skärpa sin uppmärksamhet maximalt.

Samma förkärlek for det obetydliga visar Tomas Mikael Bäck i Sol-sordin (Schildts), och det är ingen slump att han citerat Lao-tse. Men hans dikter är inte lika avslappnat mottagande som Sandelins, utan liknar mera övningar i att med humorn och uppmärksamheten som verktyg finna sig tillrätta i en ofta vrång värld. En kamp mellan omening och mening pågår ständigt: samtidigt som dikterna hyllar omeningen blir deras funktion att erövra mer och mer åt meningens värld.

Anspråkslöst charmerande är Sven-Erik Klinkmanns berättande dikter i När Bill Brandon kommer ridande (Scriptum). Här är det barndomens pojkvärld som väcks till liv: lekar, fotbollsmatcher, indianböcker och mycket annat. Klinkmann skriver ledigt och underhållande, med gott minne och sinne för detaljer. Av lyrisk spänning finns mindre, och det gör att hur gärna man än läser dikterna en gång så håller de knappast för omläsningar.

Två mementon för de stressade förlagsredaktörerna är Sanna Tahvanainens prosadiktsamling Vita näsdukars vatten (Schildts) och Merja-Riitta Stenroos Fatima av tusen kyssar (Söderströms). Det lönar sig att läsa igenom manuskripten några gångar innan de antas för utgivning utan krav på vidare bearbetning!  Fatima av tusen kyssar består av berättande dikter med en kärlek och en resa som sammanbindande tema. Språket är ofta trivialt och skulle ha behövt mycket mera förtätning för att en klar lyrisk struktur skulle framträda.

Tahvanainen gjorde för ett par år sedan en moderat succé med sin debut. Nu har hon gett ut i stort sett samma bok på nytt i dålig språklig genomarbetning. Kokett och självupptaget och ung kvinnlig kroppslighet och kärlek, och skärgårdsnaturkulisser. Sin andra bok ger även Robert Henrik Paetau ut med Ett separat snöande (Schildts).  En brinnande kärlek till den centrallyriska traditionen och en dito vilja att vara poet kan utläsas ur den.

Om Susanne Ringells Av blygsel blev Adele fet (Söderströms) egentligen är en diktsamling kan diskuteras. Den består av mycket korta texter, halvt berättelser, halvt moraliteter, var och en porträtterande en person med mer eller mindre vanliga egenheter som leder till lycka eller olycka – eller till ingenting särskilt. Prosadikter blir texterna genom att de är så omsorgsfullt utarbetade och språkligt fantasifulla. Oberoende av genre är den en av årets absolut bästa böcker, rolig och sorglig, ironisk och livsklok.
 


Michel Ekman